1760-1803 Lemuel Francis Abbott Locations English painter. He was the son of a clergyman and went to London to study with Francis Hayman shortly before the latter death in 1776; he may have completed his studies in Derby with Joseph Wright of Derby. By the early 1780s Abbott had established a busy portrait practice in London. The formula he adopted for most of his head-and-shoulder portraits can be seen in Sir William Herschel (1785; London, N. Mar. Mus.): the body is parallel to the picture plane, and the sitter head is moved into three-quarter profile, as if his attention has been suddenly distracted. In later portraits, such as those of fellow artists Francesco Bartolozzi (c. 1792; London, Tate) or Joseph Nollekens (c. 1797; London, N.P.G.), the sitter hand or some attribute balances the movement of the head. Only male portraits by Abbott are known, and his patrons were mostly drawn from the professional classes, particularly the Navy; there are several versions of Lord Nelson (e.g. 1798; London, N. Mar. Mus.). His style is crisp but scratchy in technique, and often the anatomy of his figures is inaccurate. Paint is handled in a manner comparable with that of Gainsborough Dupont, but Abbott sense of composition is superior. In 1798 he was certified insane, but he continued to exhibit at the Royal Academy in London for two further years. Several of his works were probably finished by another hand.  Related Paintings of Lemuel Francis Abbott :. | Captain John Cooke | Head of a man | Portrait of William Cowper | Rear-Admiral Sir Horatio Nelson | George Macartney, 1st Earl Macartney; Sir George Leonard Staunton, 1st Bt |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Dante Gabriel Rossetti
English Pre-Raphaelite Painter, 1828-1882 Rossetti's first major paintings display some of the realist qualities of the early Pre-Raphaelite movement. His Girlhood of Mary, Virgin and Ecce Ancilla Domini both portray Mary as an emaciated and repressed teenage girl. His incomplete picture Found was his only major modern-life subject. It depicted a prostitute, lifted up from the street by a country-drover who recognises his old sweetheart. However, Rossetti increasingly preferred symbolic and mythological images to realistic ones. This was also true of his later poetry. Many of the ladies he portrayed have the image of idealized Botticelli's Venus, who was supposed to portray Simonetta Vespucci. Although he won support from the John Ruskin, criticism of his clubs caused him to withdraw from public exhibitions and turn to waterhum, which could be sold privately. In 1861, Rossetti published The Early Italian Poets, a set of English translations of Italian poetry including Dante Alighieri's La Vita Nuova. These, and Sir Thomas Malory's Morte d'Arthur, inspired his art in the 1850s. His visions of Arthurian romance and medieval design also inspired his new friends of this time, William Morris and Edward Burne-Jones. Rossetti also typically wrote sonnets for his pictures, such as "Astarte Syraica". As a designer, he worked with William Morris to produce images for stained glass and other decorative devices. Both these developments were precipitated by events in his private life, in particular by the death of his wife Elizabeth Siddal. She had taken an overdose of laudanum shortly after giving birth to a stillborn child. Rossetti became increasingly depressed, and buried the bulk of his unpublished poems in his wife's grave at Highgate Cemetery, though he would later have them exhumed. He idealised her image as Dante's Beatrice in a number of paintings, such as Beata Beatrix. These paintings were to be a major influence on the development of the European Symbolist movement. In these works, Rossetti's depiction of women became almost obsessively stylised. He tended to portray his new lover Fanny Cornforth as the epitome of physical eroticism, whilst another of his mistresses Jane Burden, the wife of his business partner William Morris, was glamorised as an ethereal goddess.
Carl Schuch
(30 September 1846 - 13 September 1903) was an Austrian painter, born in Vienna, who spent most of his lifetime outside Austria, in Germany, Italy and France. He painted primarily still lifes and landscapes. During the period 1882-94 he was based in Paris, where he was greatly impressed by the work of Claude Monet whom he described as "the Rembrandt of plein-air painting" although he was attracted most of all to Rembrandt and the artists of the Barbizon school. In 1884 and 1885 he spent the summer months in the Netherlands, studying the Dutch old masters as well as the contemporary painters of the Hague School, and filling notebooks with detailed descriptions of the colors he observed in paintings that he admired. Of all the artists belonging to the circle around Wilhelm Leibl (called the Leibl-Kreis), Schuch was the most devoted to color. His work marks the transition from the realist tradition to the modern movement in Vienna, esthetically, however, it is far from contemporary trends, and from its means and ends, comparable to Paul Cezanne (Gottfried Boehm, referring to Arnold Gehlen).